Odla gurkväxter:

Gurkan är tillsammans med melon, pumpa, squash och kalebass de arter i gurkfamiljen vi oftast odlar. De är alla ettåriga och växer kraftigt om de får en varm, lucker, fuktig och näringsrik jord att växa i. Kaliumbehovet är stort. Medan alltför mycket kväve ger ett överväldigande bladverk, dålig fruktsättning och frukter med sämre kvalitet. Brunnen kompost och stallgödsel är den bästa gödseln. Ingen av dem tål frost.
Växtsättet är ursprungligen slingrande, men de kompakta busktyperna blir allt vanligare.
Blommorna är gula till orange och enkönade. Honblommorna bär anlaget till frukten, som botaniskt sett är ett bär, under blomman. För att säkra befruktningen, om inte insekterna kommer till, kan man pensla pollen från han- till honblomma. Helst på förmiddagen då pollenet är mest livskraftigt. Blir inte blomman befruktad, ruttnar den lilla frukten från spetsen.
Gurkväxterna bör inte odlas i samma jord oftare än vart 4:e år p.g.a. risken för bakterie- och svampsmitta. Just angrepp av olika svampar, bakterier och virus är ett betydligt större hot än insekter. De kan oftast luftas eller sprutas bort med renfane-, malörtste, jäst nässelvatten och såpvatten, eller i värsta fall pyrethrum- och rotenonduschar.
För att förhindra smitta eller hålla den under kontroll, är sprutning med algextrakt och starkt fräkenspad bra. Både på jord och växt. Avståndet mellan plantorna ska helst vara väl tilltaget så att de får växa luftigt och undvik drivande kvävegödsel.
Samplantering ökar plantornas trivsel och därmed motståndskraften. Odla gärna majs, ärter, buskbönor eller jordärtskocka (solros) tillsammans med gurkväxter, men inte potatis, kryddor, rädisa.
Var mycket aktsam om rötterna vid planteringen. De är känsliga för rotstörningar och uppskattar därför marktäckning, som håller fukten kvar och gör störande ogräshackning överflödig. Dessutom håller sig fruktern rena. Vänta bara med täckningen tills jorden blivit riktigt varm.

Gurka

Cucumis sativus
Gurkor har odlats mycket länge. De äldsta fynden finns i Sydostasien och är daterade till 9750 f.Kr. Men förfäderna till vår nuvarande gurka är ännu inte säkert identifierade. Troligen härstammar den från en oaptitlig vildväxande art, C. hardwickii, som växer på Himalajas sydsluttningar och i norra Indien.
För 4000 år sedan odlades den allmänt i större delen av Asien och kom till Europa via Mellanöstern och Nordafrika. Men med Romarrikets fall försvann den från Europa och började inte odlas igen förrän på 1500-talet. Till Sverige kom gurkan under 1600-talet.
Läget för gurkodling ska vara vindskyddat och soligt. Låt aldrig gurkan torka ut. Den kan lätt bli bitter då. Se för övrigt under Odla gurkväxter.

SÅDD: Fröna sås vanligen inomhus eller i varmbänk 4-5 veckor innan utplantering. Så i krukor, 1-2 cm djupt och 3-4 frön i varje. Snabbast och säkrast groning fås vid 22-26 °C. Gallra till 1-2 plantor i varje kruka och låt dem stå ljust och luftigt. Avhärda dem innan utplanteringen, som sker när jorden blivit varm och all frostrisk är över. I varma lägen går det även att så direkt på friland. Fiberduk på jorden en eller två veckor innan sådd, höjer temperaturen några grader.

AVSTÅND: Mellan plantorna 25-35 cm och mellan raderna 100-150 cm. Gurkans slingrande rankor kan bindas upp för att spara utrymme. I växthus och på spaljerer.

SKÖRD: Skörda gurkorna efterhand som de når önskad storlek. Låt dem inte förväxa och få tjockt skal och tappa smaken. Färska tål de inte någon längre lagring, men inlagda eller syrade kan de sparas ett bra tag.

FRÖ: 1g innehåller 30-40 frön. En portion ger 10-15 bra plantor vid förkultivering eller räcker till 2-3 meter vid direktsådd. (Xin Tai och Suyo Long har endast 5-6 frön/port.) Till 1000 plantor behövs ca. 50g, vilket också sår ca. 100 sträckmeter på friland.

Fröodling Gurka