Insekterna gillar all nektar i blommorna och kan flyga långt för att komma åt den. Minst 500 meter till närmast gurkodling behövs för att få godtagbart sortrena fröer. Men riktigt lystna bin kan flyga upp till 3 km. för att hitta sina favoriter. För att hindra korsningar i odlingar med flera sorter av samma art, kan både han- och honblommorna knytas över strax innan de slår ut. Med papperspåsar, eller ännu hellre påsar gjorda av fiberduk. Också gummiband och tejp kan användas för att hindra blomman att öppna sig. Gör befruktningen på förmiddagen då det torkat upp. Då är fruktbarheten som bäst. Bryt av hanblomman, helst flera från olika plantor av samma sort, och dra tillbaka kronbladen. Ta bort påsen eller gummibandet från honblomman och gnid försiktigt pollen på pistillens märke. Förslut påsen med en gång, innan någon humla hinner dit. Efter 4-5 dagar är blomman inte fruktbar längre och påsen kan tas bort och frukten märkas med ett snöre runt stjälken.

Ju längre frukten får sitta kvar och mogna, desto bättre frö. Efter skörden är det bra om den får eftermogna inomhus i flera veckor. Men har frosten skadat frukten, håller den inte länge i värmen. Fröna är som tur är oftast helt oskadda.

Dela frukten och gröp ur fröna. Skölj dem rena och torka dem ordentligt med en gång. Främst gurkfrön är lättare att rensa från pulpan om frömassan blandas med vatten och alltsammans får jäsa två dagar i rumstemperatur. Rör om då och då. Dåliga frön flyter och är lätta att hälla bort. De fina, tyngre fröna tvättas och torkas. Helst i en torkapparat med max. 40 grader. Men även en hårtork eller fläkt utan värme fungerar bra, likasom en torkolla/nät på ett luftigt, lite småvarmt ställe.

Bra, moget gurkfrö behåller sin grobarhet i många år. 10 år är inget ovanligt.