Brysselkål

Brassica oleracea var. gemmifera

Brysselkålen är den yngsta medlemmen i kålfamiljen. Med sitt speciella växtsätt där små huvuden bildas längs stammen är den ett häftigt inslag i grönsakslandet.

Groninger, ekofrö

Idemar, ekofrö

Rubine, ekofrö


Sådd

Så glest inomhus eller i drivbänk, ca 1 cm djupt, 4–6 veckor innan beräknad utplantering. Fröna vill ha god värme under groningen, gärna strax över 20°C. Efter uppkomsten ska de stå ljust, svalt och luftigt för att undvika att de blir gängliga och angrips av rothalsröta. Men inte under 14°C någon längre tid. Låga temperaturer ökar risken för stocklöpning betydligt. Avhärda plantorna successivt innan utplanteringen, som sker när frostrisken är så gott som över. En lätt frostnatt tål de flesta kålslagen. Plantera ut småplantorna något djupare och packa till jorden. Det hindrar en del kålflugor att lägga sina ägg.

Avstånd

Håll 45–60 cm mellan plantorna och upp till 70 cm mellan raderna. Stora avstånd ger kraftigare plantor, större huvuden och tidigare skörd.

Skörd

Brysselkålen är härdig och smaken blir bättre efter några ordentliga frostnätter. Den kan stå ute hela vintern. Även i norra Sverige, där snön skyddar mot alltför sträng kyla. Vill man skörda alla rosor samtidigt toppar man plantan när de nedersta rosorna är 1,5 cm i diameter. Utvecklingen blir då jämnare och tidigare, men vinterhärdigheten sämre utan skyddet av toppen. Topparna är, lätt kokta, en verklig delikatess. Skördas brysselkålen i omgångar, bryt då av bladen efterhand som ni skördar. Det främjar utvecklingen av de huvud som finns kvar. Brysselkålen har begränsad hållbarhet. Infrysning är ett sätt att förvara dem. Man kan också hänga upp hela plantor i en fuktig och sval källare med rötterna uppåt. Då håller de sig i flera veckor.

Frö

1g är 200–300 frön. En portion ger 50–100 plantor för utplantering. 8g ger ca 1 000 plantor.

Mer information

Brysselkålen är den yngsta varianten av kålväxterna. Den uppkom troligen i Belgien på mitten av 1300-talet. Vissa historiker hävdar dock att redan romarna odlade brysselkål och åt den med förvissningen att den stärkte de mentala krafterna.


Brysselkålen skiljer sig ganska mycket till utseendet från de övriga kålslagen. Den har en stam som varierar i längd från några centimeter till över en meter. Vid bladfästena på stammen bildas huvuden (rosor) som påminner om små vitkålshuvuden.


Odla kålväxter

Kålväxterna tillhör de korsblommigas familj och har en spännande formrikedom. Men ursprunget anses ändå vara en enda art, en vildväxande bladkål (Brassica oleracea var. silvestris), som förekommer på syd- och västeuropas stränder. Dess närmaste nu odlade släkting är grönkålen.


Gemensamt för alla kålsorter är att de gärna vill växa i lite kraftigare, väldränerad jord med god tillgång på näring. De är därför tacksamma för god kompost, natur- och gröngödsel. Kålväxterna tycker om relativt hög fuktighet i både mark och luft och växer därför bäst på sensommaren och hösten. Finns det inga möjligheter att vattna under torrperioder, så är marktäckning med organiskt material ett bra sätt att hålla jorden fuktig och ogräsfri.


Det är viktigt att pH-värdet ligger ganska högt, för att minska risken för bland annat klumprotsjuka. Det är en förödande svampsjukdom som gynnas i blöta jordar med ett lågt pH-värde. Svampens sporer överlever i många år, så undvik att odla kålväxter och andra korsblommiga växter, till exempel rädisa och rättika, på samma plats oftare än vart 6:e år. Efter ett angrepp av klumprotsjukan måste man vänta minst 6 år innan kålväxter kan odlas igen. Gröngödsling och inblandning av organiskt material och kompost hjälper jorden att ta hand om svampsporerna under tiden.


Kålväxterna har många andra fiender som inte syns för blotta ögat. Det finns ett flertal svampar, bakterier och virus som mer eller mindre allvarligt skadar växterna. Val av rätt sort, växelbruk och osmittad jord i sålådor och drivbänkar är de bästa metoderna för att undkomma dessa osynliga hot. Att sprida ut kalk eller algomin innan sådd och att duscha med algextrakt eller fräkenspad över jord och småplantor, minskar och förhindrar ibland angreppen ytterligare. Bränn sjuka plantor, lägg dem inte i komposten.


Kål angrips också av flera insekter, främst kålflugans och kålfjärilens larver som äter på rötter och blad. Vissa år är också kålmalen ett gissel. Även jordloppor kan ställa till problem, i synnerhet på direktsådda kulturer. Den viktigaste åtgärden för att hålla angreppen under kontroll är att ge plantorna en så god start som möjligt, med en näringsrik och fuktig jord. Uttorkning försvagar växten och gynnar insekter och sjukdomar. Att hålla jorden ständigt fuktig med vattning minst en gång i veckan om det är torrväder, är ett bra sätt att göra det ogästvänligt för kålflugor och jordloppor. Duschning med nässelvatten och algextrakt stärker växten och motståndskraften, så att den lättare klarar av ett angrepp.


Även samodling med doftande kryddor, lökfamiljen, selleri, bondbönor, mangold, ringblommor och tagetes hjälper mot angripare. Tidig sådd av salladskål, majrova eller rädisa som fångstgröda bland kålkulturerna, lockar till sig flertalet kålflugor och kålmalar och kasseras efterhand. Även marktäckning med starkt luktande örter kring plantorna håller borta flugorna.


Pudring, upprepade gånger, med kalk, algomin, träaska, stenmjöl eller salt på fuktiga blad och runt rothalsen, avskys av fjärilar, flugor, larver och loppor. Likaså duschning med renfane-, malört-eller såpvatten. Vid allvarliga och envisa angrepp kan giftiga växtextrakt, som pyrethrum och rotenon, användas. I södra Sverige fungerar också ett bakteriepreparat, Bacillus thuringiensis, mot fjärilslarver.

Läs om hur du fröodlar brysselkål här.