Morot        

     Daucus carota ssp.sativus
Moroten är en tvåårig växt och tillhör de flockblommiga växternas familj. Den är en mycket gammal kulturväxt, som från början kommer från Afganistan. Roten var då kraftigt violett och grenig, men mycket uppskattad, också i Europa. Det är först på 900-talet i Mindre Asien som en samlad, konisk rot uppträder. Den tog sig till Europa via det moriska Spanien på 1100-talet och sedan dess har européerna dominerat morotsutvecklingen.
Fram till 1500-talet var moroten violett, purpur, röd eller svart till färgen, men smakade lika bra som våra morötter idag. Då, genom en välsignad mutation, såg en blekgul morot för första gången dagens ljus i västra Europa. Hundra år senare hade holländarna fått fram den estetiska, oranga morot vi är vana vid. Och i snabb följd kom nu allt ifrån små, tidiga och saftiga morötter till jättestora, kraftiga lagringsrötter för både människor och djur. Det är dessa 1700-talsmorötter som är den direkta källan till alla de sorter vi har idag.

Moroten trivs bäst i en mullhaltig sandjord med ett balanserat Ph-värde. Men även på andra jordar kan man få mycket bra skörd, bara man väljer rätt sort. Den är storförbrukare av kalium, så om jorden behöver gödslas, ge den väl brunnen naturgödsel, kompost, träaska och stenmjöl. Men gödsla inte för kraftigt. Mycket kväve försämrar hållbarheten och kan medföra att rötterna spricker och att blasten blir stor på bekostnad av roten.
Oftare än vart 4-5:e år bör man inte odla morötter på samma plats p.g.a. risken för rötsvampsmitta, insekts- och nematodangrepp. Morötterna angrips framför allt av morotsbladloppan och lusen, som orsakar krussjuka på bladen med små, oätliga rötter som följd och morotsflugans gulvita larver, som gör gångar i rötterna. Det är morotens tilltalande lukt som lockar och leder insekterna, så försök att sprida så lite doft som möjligt vid gallring och skörd.
För att öka motståndskraften gäller det att ge plantorna en så bra start som möjligt med en ljus och luftig växtplats och en god, balanserad, fuktighetshållande jord. Nässelvattning stärker växten ytterligare.
Samodling är ett sätt att försvåra för insekterna att hitta moroten och på samma gång öka trivseln för den. Svartrot, ärter, sallat, tomat, rädisa, rotpersilja, salvia och framför allt lökväxterna i närheten av morötterna kan förhindra eller dämpa angrepp. Men så inte dill intill morötterna. De är nära släkt, men gillar inte varandra.
Upprepad pudring med träaska, kalk, algomin eller stenmjöl gör det otrevligt för flugan att lägga sina ägg och för lössen att suga på bladen. Också färska sågspån, barr, ormbunks- eller renfaneblad, snus eller sot i raden kan hjälpa. Växtgifter, som pyrethrum, kan användas vid kraftiga och envisa angrepp från loppan och lusen.
Fiberduk är ett effektivt sätt att förhindra insektsangrepp. Den måste då ligga på från sådden till efter morotsflugans sista äggläggning i juli-augusti. Men tyvärr får fiberduken morotsblasten att växa för kraftigt och gör klimatet fuktigt och lungt, medan moroten föredrar en luftig och torrare miljö. Så det är inte så konstigt att många tycker, att morot under duk inte smakar lika bra.
Ogräset blir lätt ett problem i morotsodlingen. Fröna tar lång tid på sig för att gro och ger ogräset ett stort försprång. Att bränna med en ganska kraftig gasollåga strax innan morötterna spirar, är mycket enkelt och effektivt. Eller så morötterna efter en välrensad gröda, som t.ex. lök. Under sommaren och hösten är kupningen, som man bör göra för att undvika missfärgning på nackarna, det bästa sättet att oskadliggöra ogräset. Men var försiktig. Morötterna är känsliga för skador och rubbas småplantan, får man greniga rötter.

SÅDD: Så när tjälen gått ur jorden och värmen börjat tränga ner (ju varmare jord, desto snabbare groning. Min.7°C). Eller mycket sent på hösten. Då gror fröna våren därpå. Vid vårsådd kan fröna, som gror långsamt, förgros. Lägg dem i ljummet vatten ett dygn innan sådd, torka av dem och så. Man kan också underlätta groningen genom att vattna i raden innan sådd.
Så 1 cm djupt och inte för tätt. Gallringen kan annars bli mycket arbetsam. Låt det inte bildas skorpa på jordytan. Groddplantan har svårt att ta sig igenom. Vattna.

AVSTÅND: De tidiga morötterna behöver ett plantavstånd på 1-3 cm, medan de sena höst- och vintersorterna 3-6 cm. Radavstånd 35-50 cm. I bäddar räcker det med 15-25 cm mellan raderna.

SKÖRD: Morötterna kan skördas så snart de fått tydlig orange färg. Då har också smaken utvecklats. Tidiga sorter bör inte stå skördemogna i mer än 3 veckor. De spricker lätt, i synnerhet om det finns ett överskott på näring och vatten. Så snabbväxande sorter i omgångar istället.
De senare morötterna växer som bäst på hösten. Och ska de förvaras, skörda då så sent som möjligt, men inte så sent att de blir övermogna. Blasten ska fortfarande vara friskt grön och inte börjat vissna eller missfärgas.
Morötterna tål flera graders frost, men låt dem tina upp helt innan upptagningen. Täck med växtavfall om du vill kunna skörda färska rötter en bra bit in på vintern. Lämna kvar någon cm. av blasten och var varsam med rötterna vid skörden. Stötar försämrar hållbarheten betydligt. De läggs i sand, torra löv, torv eller sågspån i källare. I bra lagringsutrymmen håller de sig endast lagda i säckar eller lådor. Morötterna klarar vintern bäst vid en temperatur på 0-1°C och en hög luftfuktighet.

FRÖ: 1g är 600-1000 frön. En portion innehåller 500-1500 frön och sår mellan 7-15 meter.
För 100 sträckmeter sommarmorötter behövs 10-20g beroende på såmetod (200-300g/1000 m2) och till 100 meter lagringsmorötter behövs 5-10g (ca. 100g/1000 m2).

Fröodling Morot