Märgärt

Pisum sativum

Märgärter är de vanliga gröna ärter som vi kan köpa frysta eller konserverade i butik. Membranen är oätliga och måste spritas för att få fram de söta fröna.

Kelvedon Wonder, ekofrö

Rondo, ekofrö

Senator, ekofrö

Alderman, ekofrö

Ambassador, ekofrö


Sådd

Märgärterna behöver en jordtemperatur på minst 8°C för att gro. Så ärterna ca 3 cm djupt, eventuellt lite djupare vid sommarsådd för fuktens skull. Alla ärter kan sås i omgångar från vår till sommar.

Avstånd

Så med 5–8 cm plantavstånd och 35–50 cm mellan raderna. Ärter kan också sås i dubbelrader med 10–15 cm radavstånd eller bredsås i breda band. Höga och medelhöga sorter behöver stöd att klättra på.

Skörd

Märgärterna plockas av och spritas när baljorna är fullmatade, men inte övermogna. Ärter tål någon minusgrad på hösten, men blir lätt fläckiga och förlorar sin sprödhet efter några frostnätter. Alla typer av ärter kan ätas färska, kokta eller stekta. De kan också torkas, frysas och konserveras.

Frö

1g är 2–4 frön. En portion sår minst 4–5 meter. Till 100 sträckmeter åtgår 600–900g beroende på sort.

Mer information

Trädgårdsärten är en mycket gammal kulturväxt och ursprunget är osäkert. Enligt de senaste analyserna skulle en baljväxt i Mindre Asien, P. humile, vara förfadern. Men de äldsta ärtfynden är från gränstrakterna mellan Burma och Thailand, daterade till 9750 f.Kr. Åtskilliga mångtusenåriga fynd har gjorts både i Europa, främre Asien och Kina. Våra vikingar såg guden Tor som förfader till ärten och alltsedan dess lever torsdagsärten kvar hos oss.


De gamla ärterna var hårda och fick skalas som nötter, men hade förvärvat egenskapen att inte sprätta iväg sina frön som de vilda släktingarna. Genom årtusenden av odling förbättrades ärten och på 1500-talet uppträder den första gröna spritärten, med sötma från en mutation i de franska Pyreneerna. Färska gröna ärter blev snabbt favoritmat över hela Europa. Och tvåhundra år senare fick engelsmannen Thomas Knight fram den ännu sötare märgärten. Sockerärten, med sina membranfria omogna baljor, påstås ha utvecklats av holländarna och omnämns första gången 1536. Men troligen har kineserna odlat sin berömda sockerärt långt tidigare. Legender berättar om femtusen år.


Ärter lever, liksom andra baljväxter, i symbios med vissa kvävesamlande bakterier och andra mikroorganismer i jorden. De ger växten kväve och massor av andra viktiga näringsämnen i organisk form i utbyte mot kolhydrater. Att baljväxter gör jorden mera fruktsam, utnyttjade både greker och romare för flera tusen år sedan i stor omfattning.


Trädgårdsärterna varierar mycket i höjd. Från de lägsta på cirka 25 cm till de högsta på två meter och mer. Samma sort blir normalt högre ju längre norrut den odlas, på grund av att de då får mera ljus. Man delar in ärterna efter baljornas och frönas utseende och användning och efter sorternas olika höjd och tidighet. Hos sprit- och märgärterna äter man endast de omogna, gröna fröna, medan de spröda och söta baljorna med outvecklade frön används hos sockerärten. Brytärterna har trinda, söta och köttiga baljor, som skördas och njutes hela när fröna är nästan fullt utvecklade. Gula och gröna kokärter skördas sent på hösten och tröskas mogna och torra.