Störböna

Phaseolus vulgaris

Störbönor är högväxande, lättplockade och ger en lång skörd. De drabbas sällan av sjukdomar och skörden kan bli mycket bra även på en liten yta. Dessutom blommar störbönorna vackert i vitt, violett och rött.

Eva, ekofrö

Neckarkönigin, ekofrö

Blauhilde, ekofrö

Neckargold, ekofrö

Borlotto Lingua di Fuoco, ekofrö


Sådd

Det går inte att så i kylig jord. För att fröna ska gro och inte ruttna, måste jorden vara uppvärmd till minst 12°C, helst 16°C för obetade frön. Störbönorna tar oftast lite längre tid på sig att bilda färdiga baljor, så förkultivering kan vara bra i mindre gynnsamma lägen. För att få säker skörd i Norrland och delar av Svealand, odlas de i växthus. Även i södra delarna kan odling i växthus och i uterum i krukor ge en lång skörd.

Avstånd

Störbönor kan bli upp till tre meter höga och behöver ordentliga stöd att klättra på. De har inga klängen som till exempel ärter, utan skruvar sig motsols kring stödet upp till 2,53 meter. En bra idé är att binda ihop 34 störar i toppen och så 46 frön runt varje stör, 3–5 cm djupt. Man kan också låta plantorna slingra sig upp längs trådar i växthuset.

Skörd

Plocka baljorna ofta. Vänta inte tills de blivit för stora. Då blir de mer eller mindre trådiga och sega. Dessutom producerar plantan nya baljor så länge den plockas. Det går att frysa bönorna efter förvällning eller att torka dem. Konservering är en gammal beprövad metod att ta tillvara färska bönor, likaså syrning.

Frö

1g innehåller 24 frön. En portion sår mellan 3 och 10 meter beroende på fröstorlek. För 100 sträckmeter behövs 400600g och till 1000 kvm. åtgår 713 kg.


Mer information

Trädgårdsbönan, P. vulgaris, har sitt ursprung i Sydamerika, där den odlats i minst 8000 år. Troligen härstammar den från en vildväxande baljväxt, P. aborigineus, som ännu finns i Argentina och Brasilien. De skilda arter av bönor som odlats i Asien i tusentals år har ett dolt förflutet i Indien och bortre Asien. Spanjorerna förde med sig bönan till Europa i början av 1500-talet och då som klättrande prydnadsväxt. Inte förrän på 1820-talet fanns lågväxande bönor i handeln, trots att Nordamerikas indianer odlat låga bönor hundratals år tidigare. Bönornas baljor var gröna och ofta violettfläckiga ända fram till 1830 då den första gula vaxbönan kom. Och trådar hade dom. Det dröjde ända till 1894 innan trådlösa baljor introducerades.

Trädgårdsbönorna brukar indelas efter sin höjd i buskbönor (var. nanus) och störbönor (var. vulgaris). Dessa båda grupper delas sedan upp i bryt-, vax- och skärbönor för färskkonsumtion och sprit- eller kokbönor, som oftast får mogna innan skörd. Men gränserna är lite flytande. Bryt-, vax- och skärbönor kan få mogna och användas torkade som spritbönor. Likväl som spritbönor kan njutas färska i form av unga hela baljor eller spritade halvmogna frön.