SQUASH och PUMPA

Cucurbita pepo, C. moschata, C. maxima
Squash och pumpa, som båda tillhör gurkfamiljen Cucurbitaceae, är ettåriga slingerväxter från Mellanamerika. Deras ursprung är höljt i dunkel och någon vildväxande släkting som kan vara förfader har inte hittats. Dessutom har de olika arterna och sorterna utvecklats till synes oberoende av varann i olika områden och kulturer.
Den tidigaste squashen var liten och bitter och det var troligen bara de protein- och mineralrika fröna som användes. Men redan för 9000 år sedan odlades squash och pumpa som påminner om de vi har idag. De har alltsedan dess haft stor betydelse som basföda hos indianerna i syd-, mellan- och nordamerika. Tillsammans med bönor och majs.
Då européerna kom till Amerika, förvånades de över den mängd och den mångfald som squashen fanns i. Från små, söta och saftiga till hårda, torra bjässar som bakades hela i glöden.
I Europa mottogs den amerikanska squashen med svalt intresse. Den "™pumpa"™ som alltsedan Babylons hängande trädgårdar, via Romarriket, odlades i Europa under Medeltiden, var med all säkerhet av släktet Lagenaria (kalebass).
Det var inte förrän på 1800-talet som squashen fick status som värdig mänskoföda. Med ett undantag. Italienarna, som fastnade för de snabbväxande och milda squashvarianterna, hade för 300 år sedan fått fram sin Zucchini. Men det var via USA, som den i större omfattning kom till det övriga Europa kring förra sekelskiftet. Tillsammans med ett stort antal andra sorter, både för sommar- och vinterbruk.
Men ett stort frågetecken i squashens historia är deras väl dokumenterade odling och användning i östra Asien, långt före vår tideräknings början. Hur kom de dit ? Varifrån ? Eller började de odlas där?

Squash och pumpa är lättodlade, men vill ha en varm, mullrik, fuktig och näringsrik jord. Gödsla med kompost och väl brunnen naturgödsel och odla den på en vindskyddad, solig plats. Täck gärna jorden med växtavfall när den blivit varm, för att hålla den fuktig och frukterna rena. Skydda om det är risk för frost. Se också under Odla gurkväxter för mera odlingsråd.
Squash gillar speciellt att växa nära krasse och gurkört, förutom de växter alla gurkväxter föredrar.
Vid fröodling kan C. pepo (sommarsquash och pumpa) inte korsa sig med C. maxima och C. moschata (vintersquash för varmare klimat). C. maxima (vår vanliga vintersquash) kan i sällsynta fall blanda sig med C. moschata, men inte med C. pepo.

Sommarsquash

Cucurbita pepo
Sommarsquash är en tidig, buskliknande planta, som producerar mängder av ny frukt så länge de skördas. Några enstaka sorter med slingrande rankor finns också. Se i sortbeskrivningarna.
Den går dåligt att lagra, högst några veckor i svalen. Storväxta höstexemplar med hårt skal kan klara några månader i ett torrt och svalt (7-16°C) utrymme.
De små frukter som ruttnar från spetsen har inte blivit befruktade. Det brukar inte behövas, men är vädret dåligt och insekterna få under blomningen, kan man hjälpa till genom att överföra pollen från han- till honblomma. Se under Odla gurkväxter.

SÅDD: Fröet kan sås direkt på friland när jorden är ordentligt uppvärmd (min. 15°C). Det gror inte, utan ruttnar om jorden är kylig. Säkrast är att dra upp plantor inomhus eller i drivbänk. Så ca. 3 cm djupt i krukor med 2-4 frön i varje, ca. 4 veckor innan beräknad utplantering. Håll ca 23-25 grader tills fröna grott. Spara 1-2 plantor och låt dem stå ganska varmt, ljust och luftigt. Avhärda dem successivt och plantera ut när jorden blivit varm och risken för nattfrost är helt förbi. Squash har känsliga rötter, så var försiktig vid planteringen.

AVSTÅND: Mellan plantorna 40-80 cm och mellan raderna 90-130 cm. Vid grupplantering: 3-4 plantor/grupp och 120-150 cm mellan grupperna.

SKÖRD: Skär konsekvent av frukterna när de är 10-20 cm långa. De är godast då. Råa, kokta, stekta etc.

FRÖ: 1g är 7-10 frön. En portion på ca.1 g ger minst 5 bra plantor vid förkultivering. För plantor till 100 sträckmeter behövs ca. 40g och vid direktsådd 50-70g.

Fröodling Sommarsquash, Pumpa, C. pepo