Kålrabbi

     Brassica oleracea var. gongylodes
Kålrabbins ursprung är höljt i dunkel, men den första säkra kålrabbin åts av romarna på 100-talet efter Kristus. De åt den dock mycket sparsamt, i tron att den gjorde soldaterna oaggresiva och slöa. Den odlas nu allmänt i Europa, i synnerhet i mellan- och östeuropa, där den är minst lika viktig som kålroten är hos oss.
Hos kålrabbin är det den övre stamdelen som svällt till en rund boll med en mild kålsmak. Den är lättodlad, angrips sällan av insekter, går bra att lagra och skulle kunna odlas i mycket större omfattning än nu.
Jorden bör vara en god kåljord och för att inte bli träig skall kålrabbin växa snabbt utan avbrott på grund av torka eller näringsbrist och skördas ung. Läs under Odla kålväxter för råd.

SÅDD: Plantuppdragning för extra tidig skörd: se under vitkål. På friland kan man så, ca. 1 cm djupt, i omgångar från det att jorden blivit uppvärmd till början av juli. Låt inte jorden torkar ut.

AVSTÅND: Mellan plantorna 10-20 cm och mellan raderna 35-50 cm.

SKÖRD: Skörda kålrabbin när den är 5-8 cm i diameter, inte större. Det bildas lätt oätliga trådar innanför skalet om den får bli för stor. Den har en "™finare"™ smak än kålroten, men förvaras och används på samma sätt. Hållbarheten är dock något sämre. Även de mindre bladen hos kålrabbin är goda och kan ätas råa eller tillagade.

FRÖ: 1g innehåller 200-300 frön. I en portion är det tillräckligt för att så mellan 5 och 10 meter på friland. Till 100 sträckmeter behövs 10-15g.

Fröodling Kålrabbi