TOMAT

Lycipersicon lycopersicum / Solanum lycopersicum

Johnny Andreasson

 

 Från att ha ansetts som en onyttig och t.o.m. giftig prydnadsväxt under 1500-talet, har tomaten idag en framträdande roll bland grönsakerna och står för en betydande del av de A- och C-vitaminer vi får i oss. I början av 1600-talet kom de första recepten på hur denna exotiska frukt kunde avgiftas och förtäras. Genom kokning i timmar gick det att göra den röda frukten ätlig och med massor av vitlök och kryddor kunde den även bli smaklig.

Historia:

Växten har sitt ursprung i Västra Sydamerika, där de vilda förfäderna fortfarande finns. Oftast som långa, rankande plantor med små, hårda frukter. Ettåriga i bergstrakterna och fleråriga på låglandet där inte frosten stoppar dem.

Även om Inkafolket i väster använde frukterna både till mat och medicin, är det främst Aztekerna som utvecklade frukten till vad vi är vana vid idag. Det odlades vita, gröna, gula, orange, rosa, röda och violetta tomater med en stor variation i form och storlek. Från små körsbärstomater på några gram till bjässar på över två kilo.

Namnet tomat kommer från aztekernas tomatl och det fick följa med till Europa när spanjorerna tog frukter och frö med sig hem kring 1540. Spridningen gick trögt i Europa och det är främst italienarna som förstår uppskatta denna nya, smakrika frukt under 1600-talet. Den döptes t.o.m. till guldäpple, pomo doro, där.

Inte förrän i slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet har den vandrat upp till våra trakter, där den mottogs med stor skepsis. Men 100 år senare har den upphöjts till en delikatess och kallas i Sverige för kärleksäpple. Under 1900-talet översvämmas vi av en mängd olika sorter, där de röda varianterna står som klara segrare i konkurrensen om kunderna, trots att de oranga oftast är smakligare.

Fram till 1914 var alla tomater slingrande. Då upptäcktes spontant lågväxande varianter, som därefter utvecklats till en mängd sorter. Ofta snabbväxande och tåliga med en koncentrerad fruktsättning.

Botanik och korsningsrisk:


Lycopersicon, som betyder varg-persika, är ett släkte i Solanaceae-familjen. Förutom lycopersicum, vår vanliga tomat, finns det 8 andra kända arter i släkten. Flera av dem används i modern förädling för att införliva motståndskraft mot olika angrepp. Av dem odlas endast den småfruktiga L. pimpinellifolium, vinbärstomat, i någon omfattning för konsumtion.

De uppträder alla både som ettåriga och fleråriga beroende på i vilket klimat de växer. På breddgrader utan frost kan de växa som perenner, medan de här hos oss odlas som ettåriga.

De ursprungliga tomaterna var till största delen korsbefruktande och det är först sedan de kom till Europa och spreds norrut, där lämpliga insekter saknas, som självbefrukningen blir dominerande. På de vanliga, flikbladiga tomternasorterna har pistillen tillbakabildats och omges av en tät kon av ståndare som befruktar märket på pistillen innan blomman öppnat sig. Korsningsrisken är mycket liten. Uppskattad till mellan  0,5-2 %.

Varianter med s.k. potatisblast, tillsammans med dubbelblommiga bifftomater och vinbärstomaten L. pimpinellifolium, har däremot en längre pistill med ett märke som kan sticka ut genom samlingen av ståndare och ökar därmed dramatiskt risken för korsbefruktningar. Siffror kring 5-10 % korsningsrisk anges och för vinbärstomaten betydligt högre än så.

Normalt är inte insekterna speciellt intresserade av den lilla gula tomatblomman med sitt minimala innehåll av nektar och små mängder pollen. Men finns inget annat i närheten och kyligt väder förlänger blommans öppnande, kan framför allt enstaka bin eller humlor förosaka korsbefruktning.

För att säkra en bra och snabb befrukting, framför allt i växthus, bör plantorna skakas lite för att hjälpa pollenet att nå märket på pistillen. På friland sköter oftast vinden om detta.

I en fritidsfröodling, där det viktiga är att få frö till nästa års tomatplantor, spelar en och annan korsning kanske inte så stor roll. Och flera sorter kan växa tillsammans. Gärna med någon blommande gröda mellan sorterna. I professionella fröodlingar och i odlingar för fröbanker, eller överhuvudtaget fröodlingar där man vill behålla sorterna rena, anses minst 50 meter, men helst 200 meter mellan sorterna vara tillräckligt, lite beroende på vilken typ av tomat som odlas. För att vara helt säker vid kortare avstånd kan de olika sorterna täckas med väv som effektivt stoppar insekterna.

Allmänt betraktas tomat som en tvåkönad självbefruktare utan risker för inavelsdepression.

Odling:

Tomaten vill ha en välgödslad, fosforrik och mullhaltig, fuktighetshållande jord med ett pH-värde mellan 6,0 och 7,0. Men för mycket kväve och vatten ger ett förvuxet bladverk och mjuka frukter, som är känsliga för röta. Potatis får inte ha odlats de närmaste 6 åren i samma jord p.g.a. risken för smittospridning. Däremot kan tomat  odlas i samma jord år efter år så länge de håller sig friska.

Den behöver värme och sol och trivs därför bäst i ett skyddat läge eller i växthus. Gärna med marktäckning när jorden blivit varm. Lufta om temperaturen stiger över 30°C i växthuset. Tomaterna kan annars släppa blommorna och befruktningen blir dålig. Vid 39°C upphör befruktningen helt. En natttemp. på under 13°C och över 23°C har samma verkan. Sorter med potatisblad är känsligast för höga temperaturer.

Tomat angrips sällan av insekter. Men ibland  kan bladlöss eller vita flygare i växthus ställa till problem. Bekämpa dem med upprepade duschningar med renfane-, vitlöks- eller malörtsté. Eller med pyrethrum och rotenon om de är envisa.

Flera svampar, bakterier och virus utgör ett betydligt större hot mot tomaterna. Plantera bara friska, kraftiga plantor och stärk motståndskraften med återkommande brännässelspad- och algextraktduschar eller andra preparat. Undvik tät plantering och bränn alla angripna växtdelar. Spruta gärna tomaterna, framför allt i växthus, då och då med skummjölksvatten eller vitlöks-, gullöksskalté för att ytterligare förhindra och bekämpa angrepp.

Tomater trivs tillsammans med lökfamiljen, persilja, basilika, krasse och morot, men vill helst slippa att ha potatis, majs eller fänkål i närheten.

Tomaterna brukar delas upp i drivtomat för växthus och s.k. frilandstomat. Gränserna är flytande och många frilandssorter går utmärkt att odla i växthus också. Och vise versa. De mycket höga, utpräglade drivsorterna ( 6 - 8 meter) för framför allt yrkesodlare, som idag helt domineras av hybrider, klarar däremot inte av utomhusklimatet.

Dessutom delas tomaterna in efter sin längd i hög-, halvhög och lågväxande. Ytterligare en indelning står storleken på frukten för. Från vinbärs- till bifftomat. Även formen används för att skilja de olika typerna åt; plattrund-, plommon-, körsbärs-, droppformad tomat o.s.v. Ibland får även användningsområdet visa på skillnader; pastatomat, sallads-, juice-, torktomat etc.

 

Så inomhus 7 - 8 veckor innan plantering, knappt 1 cm djupt. I februari-mars för plantor till kallväxthus och i mars-april för frilandstomater. Bästa groningstemp. är 22 - 25°C. Då gror normalt fröna på mellan 5 till 14 dagar. Vid lägre temperatur kan det ta upp till 4 veckor innan plantan visar sig.

Låt plantorna stå ljust och luftigt efter uppkomsten, helst vid en temperatur kring 18°C. När de fått några riktiga blad planteras de om i krukor. Nu kan temperaturen sänkas något. Framför allt nattetid.

Avhärda plantorna successivt innan planteringen. Framför allt de som ska sättas på friland. Plantera inte ut tomaterna på friland förrän risken för nattfrost är helt förbi och nattemperaturen håller sig över 7°C. I växthus med värmekontroll kan de givetvis planteras tidigare. Så snart jorden blivit något uppvärmd.

Plantera dem något djupare än vad de stått i krukorna och låt dem aldrig torka ut helt. Tomater bildar rötter på stjälken om den kommer under jord, så förvuxna plantor kan planteras djupt eller liggande med bara spetsen över jord. För tidigt sådda och utplanterade tomater däremot, blir ofta störda i tillväxten och ger gängliga plantor och dålig skörd. Ha inte för bråttom med sådden, om du inte har en riktigt bra "™barnkammare"™.

Tomater behöver ett inbördes avstånd på 35 - 55 cm. Odlas de höga eller halvhöga sorterna friväxande utan tjuvning i inhägnader eller nätburar, behövs betydligt längre avstånd. Upp till 1,5 meter.

Plocka tomaterna fullmogna och solvarma för konsumtion. Är det risk för nattfrost innan alla tomater hunnit mogna, går det bra att låta dem eftermogna inomhus på ett mörkt och svalt (8 - 12°C) ställe. Hela den avbladade plantan kan också hängas upp och ner inomhus och skördas efterhand.

 

Fröskörd:

Tomaten, som egentligen är en enorm uppsvällning av väggarna kring fruktämnet i blomman med rum fyllda med frö och fruktjuice, är botaniskt sett ett bär.

Frukterna mognar ojämnt på plantan och måste skördas i omgångar. Endast riktigt fullmogna tomater ger bra frö. Färgen ska vara riktigt utvecklad och frukten kännas lite mjuk när du klämmer på den. De små bladen vid fästet bör visa tendens till att torka in. Skörda endast frukter från fullt friska plantor med för sorten typiska frukter. Och från flera olika plantor för att behålla den genetiska variationen inom sorten.

Delar du frukten i två halvor längs ekvatorn, inte genom fäste och blomända, så syns frörummen tydligt. Minsta antydan till grönfärgning av geleämnet kring fröna tyder på ofullständig mognad. De tomaterna hamnar i grytan eller frysen. Endast de med fullmatade, gula frön och ett färglöst eller något rödorange geleämne skördas. Gelen runt fröna innehåller ämnen som förhindrar att fröet gror inne i den varma, fuktiga tomaten och skyddar fröet mot angrepp av diverse virus och bakterier. Får frukten falla till marken, börjar den snart ruttna och jäsa och geleämnet löses upp. Denna process dödar bakterier och svampar som annars kan skada fröet och plantan när det väl börjar gro och växa.

 

Det används flera olika metoder för att skörda och behandla fröet:

 

1. Skördar du endast någon enstaka tomat, kan du klämma ut och sprida fröerna på ett huhållspapper och låta dem torka fast. Vik ihop pappret och skriv sortnamn och datum på det och spara tills sådden. Riv av en bit papper med ett eller två frön och så. Nackdelen är att du missar jäsningsprocessen som dödar ev. bakterier.

 

2. Vid en något större skörd upp till en hink är det smidigast att dela frukterna vid ekvatorn och klämma ut pulpan med frö och gele i en skål. Hälla massan i en glasburk med lock och tillsätta 1/4 till 1/3 vatten som hjälper jäsningen att komma igång. Skriv sortnamn och datum. Burken bör inte bli mer än drygt halvfull så att du kan skaka om den minst två gånger dagligen under jäsningen utan att det rinner över. Öppna locket och släpp in syre när du skakat. Går det inte att skaka om innehållet ordentligt p.g.a. för mycket i burken, kan du röra om med en sked eller gaffel.

       Jäsningen tar mellan 2 och 5 dagar beroende på temperatur, mognad och sort. Är temperaturen för hög går jäsningen för fort och många bakterier överlever. Är den för låg tar det för lång tid och fröna kan börja gro i soppan. Vid temp. mellan 21 och 25°C uppnås bäst resultet. Ovanpå kylskåpet brukar vara en lämplig plats för jäsning. Redan efter ett dygn bildas ett vitt-grått mögeltäcke på ytan och en tydlig doft av jäsande och mögliga tomater sprider sig när du öppnar locket.

När fröerna efter skakningen sjunker till bottnen är jäsningen färdig. Fyll burken med kallt vatten och låt fröna sjunka till bottnen. Häll därefter försiktigt bort soppan med fruktmassa och omogna frön. Fyll på mer vatten och upprepa proceduren tills vattnet är klart. Omoget frö flyter eller sjunker sakta och får åka med vattnet ut.

Töm fröerna i en sil och skölj dem ordentligt under rinnande vatten. Skaka av så mycket vatten som möjligt och dänk  upp fröerna på en handduk. Vik över och pressa ut vattnet. Skrapa av frö som fastnat i handuken med en kniv och pressa ytterligare med torr duk.

 

 

Sprid därefter ut fröerna på ett nät för att torka så snabbt som möjligt. Luftigt, men inte i direkt solljus. En torkapparat med max. 40 grader torkar fröerna på 5-6 timmar. Också en hårtork eller fläkt som kan blåsa luft utan värme gör underverk under regniga perioder. Ju snabbare torkning, desto bättre. Under torkningen bör man gnugga fröerna för att förhindra att de klibbar ihop.

 

3. Skördar du hinkvis med tomater går det mycket snabbare att bara dela tomaterna och kolla att de är mogna. Därefter passera dem med en potatisstöt, passer- eller köttkvarn som inte skadar fröna, eller en hushållsassistent på låg hastighet med slöa plastknivar. Massan hälles i en ren hink eller dunk, täckes och får jäsa som ovan. Rör om flera gånger per dag och när det börjar bubbla i massan på ytan och ett kraftigt lager av mögel täcker ytan, skopa av fruktköttet och skölj resten i flera vatten. Torka som ovan.

 

Har fröerna bra kvalitet och förvaras torrt och svalt, kan de behålla sin grobarhet upp till ca. 10 år. Förvaring i frys kan förlänga lagringen ytterligare många år. Men då måste fröet vara mycket väl torkat, vilket tar flera veckor, innan det förpackas i lufttäta behållare för frysen och tillåtas återfå rumstemperatur innan de exponeras för luft. Annars bildas kondens som kan skada fröet allvarligt.

1 gram innehåller normalt 300-350 frön. Vissa småfröiga sorter kan dock ha dubbelt så många frön per gram.

 

Att odla tomater för frö motsäger det gamla talesättet att du kan inte äta kakan och ha den kvar. Efter att fröna avlägsnats finns fortfarande fruktköttet kvar att äta.


Tillbaka